Fjärde kursen (på fem veckor) är i full gång! Det börjar bli lite tjatigt med presentationsrundor, namnskyltar och bensträckare, men det är fortfarande roligt att lära sig saker som man har nytta av i arbetet. I dag har jag till exempel lärt mig nya begrepp som kvarstad, döda förkommen handling och tredskodom (hade visst inget med träskor att göra…)…

Kollega A och jag har gjort det till en vana att checka in kurshotellens gym och så även denna gång. Får se om jag klarar av att gå upprätt imorgon, för löpbandet var inte att leka med… Hej träningsvärk!

Sötakattfilmer i all ära, men detta är m y c k e t roligare

Äntligen har jag sett hela Gudfadern-trilogin. Lite hästhuvuden i sängen, döda fiskar i postpaket, knivar i magen, skott i huvudet, klädgalge runt halsen* är precis det man behöver när man ligger hemma i feber och illamående.

*Update! Glömde det viktgaste: Glasögonbåge genom halsen.

När man startar nya kyrkor får man också nya vänner. Det är roligt! En sådan nyfunnen vän fyllde år härom dagen och i lördags bjöd hon in till stort kalas.

Pojkvännen (som också var medbjuden men inte kunde komma), som inte bara är pojkvän utan även gitarrfantast, tyckte att detta födelsedagsbarn kunde behöva lite fler strängar i sin lya och införskaffade därför en liten söt ukulele med tillhörande lär-dig-spela-ukulele-bok som present.

Jag fick uppdraget att överlämna presenten med hälsningen "Livet är fullt av utmaningar, och här får du ytterligare en av oss!" Födelsedagsbarnet verkade gilla utmaningen och är nog redan i gång att öva inför Talang 2010…

Och allt detta tack vare vår nya kyrka!

Visst är det jobbigt när man målar naglarna, men glömmer sista lillfingernageln? Eh.

Kanske är jag ensam i världen om detta, men det hände faktiskt häromveckan. När jag upptäckte det fick jag helt enkelt gå in i en affär och köpa ett nytt* nagellack för att komplettera.

*Hade kanske kunnat ta lite av testproverna men det kändes för pinsamt.

Jag har blivit genombloggad av en kristen laktosfri spelälskare. Inte illa. Jag känner mig smickrad. Genomsmickrad.

Gjorde ett personlighetstest på den här sidan. 

Rymdhunden Lajkas egenskaper:

Självständig, originell, analytisk och bestämd. Besitter exceptionell förmåga att omsätta planer i handling. Värderar kunskap och kompetens högt. Vill förverkliga sina visoner. Tänker långsiktigt. Ställer mycket höga krav, både på sig själva och andra. Född ledare, men kan underordna sig andra ledare som han/hon respekterar och litar på.

Karriärer som skulle kunna passa Rymdhunden Lajka:

Forskare, ingenjörer, professorer, lärare, läkare, tandläkare, affärsstrateger, organisationsgrundare, företagsekonomer, affärsföreståndare, chefer, militärer, jurister, advokater, domare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, psykologer, fotografer, forskningsledare, utredare, professionella pokerspelare.

Well, well, well.

Kommer inte riktigt igång med den här dagen på det sätt jag tänkte. Julklappsbestyr, jeansinköp, frisörsbesök står forfarande på att-göra-listan idag. Vi får se hur det blir.

I veckan var jag på kurs i ett regnigt Jönköping. Jag insåg rätt snabbt att jag inte varit där på väldigt länge. Inte sedan en annan tid, med ett annat sällskap, i en annan värld. När jag kom dit kunde jag nästan se alla fotspår efter mina tidigare besök där. Gata upp och gata ner. Känslan var inte lite svår att definiera, men ungefär som ett konstaterande och lite "look at me now"-glad.

Jag och den ovetande kollegan började sakta fejda ut dessa minnesmärken. Vi gick längs strandpromenaden och pratade om kursinnehållet, hotellets gym och om det roliga vykortet som vi tänkte skriva och skicka till jobbet och samtidigt kände jag hur våra nya fräscha fotspår lades över de tidigare.

Så här blev det till slut, om man klickar på sin mentala "visa formateringar"-knapp:

I dag fick jag en craving för snö. Alltså inte att äta, utan att ha runt omkring mig. Utomhus. På marken. På träden. Åh, bort med allt smutsgrått.

Snö. Snö. Snö. *jag utför snödansen*

Åh, min stackars blogg…helt övergiven och bortglömd långt ute i bloggosfären. Precis som den riktiga Rymdhunden Lajka.

Isn’t it ironic?

I dag är det exakt tre månader sedan världens bästa pojkvän vågade ta initiativet till att vår kompisrelation skulle bli något mer. Jag överrumplades totalt och ett tag var hela världen som en enda stor gungande tunnelbanevagn. Världens bästa, snällaste, finaste, sötaste, galnaste, roligaste kille såg rakt igenom mig. Rakt in i mitt hjärta, utan att titta bort. Och jag lät honom komma nära. Nära det som är jag.

Och jag är fortfarande så sjukt lycklig så det är fånigt nästan. (Fånigt lägger jag till, eftersom jag är totalt skadad av en uppväxt och även egen-anammad tillvaro präglad av ironi och känsloförakt.)

Men, det finns inget mer icke-ironiskt än kärlek (i dess rätta bemärkelse). What you see is what you get. Kärlek kan inte vara "kärlek" med citationstecken, det är en omöjlighet. Kärlek bara är. Rakt upp och ned utan att ha något att dölja. Inga skyddsnät. Fruktansvärt läskigt.

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den." (1. Kor. 13)

Strax innan jag hittade mitt älskade Phase 10 så stod jag och botaniserade bland barnböckerna i spel-och leksaksaffären. Det finns ju få saker som är roligare att ge bort till syskonbarn än just kloka underfundiga barnböcker.

Jag hittade en hel hylla med fina Pija Lindebaum-böcker och började bläddra i en som jag inte sett förut, - "När Åkes mamma glömde bort" (2005). Plötsligt stod jag bland skällande låtsashundar, spelande My Little Pony-speldosor och glittriga Hello Kitty-dockor och grät störtfloder. Jag lade tillbaka boken på en plats högt upp på en barnsäker hylla och tänkte att där hittar ingen den.

Boken handlar hur Åke en dag vaknar och märker att hans mamma är helt annorlunda. Hon glömmer det mest väsentliga. Hon har blivit en drake som slickar tallrikarna istället för att diska dem, hon sprutar eld och äter flugor och så vidare. Hon beter sig alldeles främmande. Åke får helt enkelt ta hand om henne tills hon blivit sig själv igen.

Boken är jättebra, men handlingen får mig bara att gråta. Barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller familjemedlemmar känner nog igen sig. Boken återspeglar ett barns värsta mardröm. Iallafall så som jag ser det.

För snart 4 år sedan satt jag på ett tåg mellan Moskva och Syktyvkar (ja, det stavas så) med ett gäng finländare och estländare.

Några guldkorn från resan:

• En av estländarna hette Silver och verkade vara en estnisk manlig motsvarighet till Carola i både kändisskap och egenskap.
• En av finländarna hörde Guds röst säga till honom att han skulle droppa passet i en papperskorg i Moskva. "Lita på mig, jag fixar det" sade Gud. Som det gudomliga sändebud jag är, så blev det jag som fick sköta kontakten med polisen (inte ett ord ryska eller engelska kunde han) samt ha honom som inneboende en vecka tills hans nya visum var fixat och han äntligen fick lämna landet.

Ett riktigt guldkorn från resan var i alla fall kortspelet Phase 10 som vi spelade nästan oavbrutet i ett och ett halvt dygn. Sedan dess har jag letat efter det i varenda spel- och leksaksaffär, men nu, när det nästan hade fallit ur minnet, så hittade jag det! Åh, lycka!

När jag läste skylten första gången tyckte jag att det stod wienerbröd med korv. Men så var inte fallet. Tur!

Fruktansvärt bra film! Se den!

Jag smsar världens bästa pojkvän: "Vi kan väl ta det lugnt ikväll, typ hyra en film och köpa hem mat? Jag kan möta dig när du slutar jobbet."

Han svarar: "Åh, jag älskar dig!"

Jag svarar: "…och sedan kan vi jogga runt Råstasjön, jag har nämligen anmält oss till Vasaloppet. Älskar du mig fortfarande?"

Han svarade ja, så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Fejka brutet ben? Heh.

Dag tre på kursen avklarad. I dag handlade det om kulturmöten, fördomar, rasism och bemötande med mera. Föreläsaren visade sig vara pingstpastorn slash antropologen slash kultur-och demokratiarbetare i Rosengård slash f d missionär Anders Wennerström, från Malmö. Han var öppen och avslappnad i sin identitet som kristen. Mina kollegor uttryckte det så här efteråt: "Att han var så personlig gjorde verkligen att man lyssnade på det han sade på ett annat sätt."

Och jag fick glänsa med lite bibelkunskaper. Vad hette Abrahams söner? Vad hette Abrahams fru?

Och så dagens citat: "En minoritet kan inte bli mer integrerad i ett samhälle än vad den blir accepterad av majoriteten i det samhället."

Nu börjar min långa kursperiod med nya jobbet. Fyra dagar kurs denna vecka, sedan en veckas jobb och sedan tre kurser i följd med några strödagar emellan. Kul!

Den första kursen kommer bland annat att handla om Fru Justitia.

Inget bloggande i dag heller. Istället lunch med bästis B. Hurra!

Och när man bloggar om trollen så ringer de! Got to go! Bye!

När jag plöjt igenom den här högen, så är denna helt klart på tur. Jag har väntat på den länge och äntligen finns den på svenska. Ett måste för alla ryssnördar. Jo, jag är fortfarande ryssnörd om än aningen utbränd, recovering ryssnörd kanske jag skulle kunna ha som diagnos.

Imorse kl 06:40 satt jag alltså på träningscykeln och värmde upp inför ett pass på gymmet. Kollega V uttryckte det så bra: - "Om jag skulle berätta för våra gamla arbetskamrater skulle de inte tro mig." Det är sant och jag fattar det knappt själv, hur kan jag - morgontröttast av alla - plötsligt ha blivit en jag-tränar-innan-jobbet-människa?

En förklaring är kanske att jag insåg att jag vill leva länge och vara frisk minst lika länge. Följdaktligen: träning bra. Särskilt sådan som stärker upp rygg och mage. Gyminstruktören: - "För det är där man sitter ihop."

Och om man vill hinna träffa pojkvän, fika med kompisar, bygga kyrka, spela innebandy med tjejkompisarna, gå på bio ibland och hinna blogga (!), så är det sovtid man får dra ner på. (Teve har jag redan rationaliserat bort.)

Efter ett litet desperat rop på hjälp via facebook fick jag till slut lite boktips inför mörka vinterkvällar och är nu stolt ägare till en mer eller mindre oläst hög med blandade böcker.

Så här ser alltså mina närmsta läsveckor ut:

• "Jesus wants to save Christians" av Rob Bell
• "Fotspår i glastrappan" av Magnus Malm
• "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman
• "Arnold" av Emilia Fogelklou
• "Mitt Iran" av Shirin Ebadi
• "I väntan på en ängel" av Helon Habila 

Den första boken har jag redan hunnit läsa ut och jag bjuder här på ett av många tänkvärda citat från den:

"Jesus wants to save the church from the exile irrelevance."

Har ni tänkt på att dyra påslakan aldrig har hål i hörnen, medan billiga påslakan alltid har det?

Jag brukar tänka att det är för att rika människor förr i tiden alltid hade betjänter och annat tjänstefolk som bäddade deras sängar och därför kom man aldrig på att det kunde vara smidigt med hål i påslakanshörnen. Fattiga människor däremot, de bäddade så klart sina egna sängar och tänkte därför mer praktiskt och därför har billiga fattigmanspåslakan smarta hål i hörnen…

Kommer ni ihåg Farbror Bertil som jag presenterade för er för några veckor sedan? Här kan ni läsa om ni vill fräscha upp minnet.

Ikväll städade jag lite i en av mina två klädkammare och där, längst in uppe på en hylla, hittade jag något skumt…

Jag undrar vad Farbror Polis skulle sagt om Farbror Bertil drämde denna i huvudet på en eventuell inbrottstjuv? Självförsvar? Eller noga planerat mord? Jag menar, kolla noga, gubben har tagit ett soffben och nitat fast det med spännband runt en träbit som han täljt till för att ett ergonomiskt handtag och dessutom borrat ett hål och satt fast ett snöre för praktisk upphängning!

Nu är frågan: Ska jag behålla detta vapen i min ägo eller göra mig av med det illa kvickt?

Vad säger ni, tror ni att det planerade shoppingcentrat i Flemingsberg kommer att heta FLMNGSBRG eller kanske FLMBRG? (á la SKHLM?)

Min pappa och jag har inte den mest frekventa kontakten, tyvärr måste jag så klart tillägga. I dag ringde jag honom iallafall och vi pratade en stund om väder, renovering av hus, finanskris, svininfluensa och mina halvbröders senaste äventyr.

Jag: - "Jo, jag vet inte om du kanske redan hört det, men jag har ju träffat en pojkvän…eh…"

Pappa: - "Jasså, nä det visste jag inte. Är det nytt?"

Jag: - "Eh…ja eller vi har varit ihop i två månader nu."

Pappa: - "Jaha, ja då får man väl se hur länge det håller."

Vad är värst, en förälder som inte bryr sig eller en som lägger sig i för mycket?

Förmiddagen ägnades åt lite interaktiv teater å jobbets vägnar. Några jätteduktiga konsulter slash skådespelare skulle hjälpa oss myndighetspersoner att lära oss samarbeta, lösa konflikter och tänka att förändring kan vara lika med något positivt. Jag är inte så förtjust i teater som tvingar folk att medverka, men detta var okej. Vi kunde sitta kvar på våra platser och skådespelarna höll sig (mestadels) på scenen. Några i publiken blev så engagerade (det var inte jag) i de stereotypa rollfigurerna att de kallade en av dem för "skata", hehe. Och en annan fick minsann höra att han var en mes!

Några saker konsulterna pratade om på detta teaterpjäs-seminarium var vad som krävs för att bygga ett högpresterande team. Och här får ni svaret:

1. Tydligt syfte och mål
2. Disciplin
3. Att man litar på varandra
4. Att man är engagerad i varandras personliga utveckling och framgång

Punkt 1-3 behövs för ett fungerande team, men addar man fjärde punkten också så snackar vi dream team!

En annan sak som publiken gemensamt kom fram till vara att det var bäst "att bemöta andra så som du själv vill bli bemött". Hmm…var har jag hört det förut? Var det inte någon ledarskapsexpert som sade det på 30-talet e. Kr?

Kan man heta Admin? Det måste ju vara det ultimata namnet att ge sin son (det känns som ett pojknamn).

Jag sökte på Statistiska centralbyråns hemsida och är svaret. Ja, man kan heta Admin och det finns tre sådana i Sverige.

Kanske är det det populäraste namnet 2020 som jag nu profeterar om? Eh…Admin för pojkar och Logga för flickor? Glöm inte var ni läste det först.