Mest på grund av tristess och strul med webläsare så flyr även jag blogsome.

 Ni hittar mig här framöver. Samma namn annan kanal.

Fick lite tid över mitt i julklappsfunderingar, vardagsbestyr, jobbstress och innebandyträningar och vad skulle väl passa bättre än att prestera ett litet Rymdhundsinlägg… Men ack vad det var svårbloggat!

Ibland tänker jag att jag mår alldeles för bra och är alldeles för lycklig för att kunna skriva något läsvärt. Vad är väl mer ointressant än en nöjd människa?

Lycklig. Kär. Glad.

Men, visst finns det solk i bägaren. Men på något sätt känner jag ändå inte för att klä de känslorna i ord. Inte här.

Min alldeles för snälla make har lovat bygga en låda åt en kompis (ja, det förpliktar att ha vassa sågar och slipmaskiner på jobbet) Så, därav denna ensamma hemmakväll för mig…

Egentligen skulle jag jogga tillsammans med E efter jobbet, men eftersom jag fick akutåka in till stan imorse för att vara med på ett studiebesök som blev lite snabbt inplanerat, så glömde jag så klart träningsväskan hemma. Men, lika glad för det är jag, med tanke på iskalla ösregnet.

Men vad ska jag göra nu? Läsa något? Äta något? Städa något? Diska något?

Nu har vi firat Bomullsbröllop hela helgen! Mysig hotellövernattning i Uppsala, promenad längs Fyrisån (om än lite panikatad, då vi både var vrålhungriga och snabbt behövde hitta en restaurang som inte var fullbokad) och till sist en trevlig middag på en thairestaurang som vi till slut fick plats på (note to self: boka bord i förväg nästa gång).

Efter ett helt år som gifta har vi dessutom tagit tag i projektet "Framkalla foton alt. beställa Fotobok"! Fina boken ligger här nu redo att bläddras i närhelst man vill minnas finaste dagen!

I helgen har vi homestylat vår lägenhet i Solna och imorgon ska den fotograferas inför försäljning. Temat blev: Kalla kriget. Inte medvetet, men det visade sig att om man väljer ut de saker som både Lars och jag tycker är fina så blir det ungefär lika mycket amerikanskt som sovjetiskt.

Snart på Hemnet nära dig. Spännande!

Hoppas många vill komma på visning och bjuda högar med pengar! (Ja, vi vet att det egentligen inte är läge att sälja nu, men bostadsrättsföreningen ger oss inte så många alternativ när de nu inte låter oss hyra ut den längre i andra hand).

Snart har jag och Lars varit gifta i ett år. Eftersom han är på jobbmässa i Uppsala den helgen så får vi trixa lite för att få till en lite festlig touch på vårt jubileum. Men nu är det bokat iallafall, hotellövernattning blir toppenbra och kanske strosa lite i mysiga Uppsala (jag bodde ju där 1998-1999 och känner därmed lite hemtillhörighet även om det är länge sedan nu).

Nu är matlådeeländet här igen. Semestern är slut. Jag har blivit mycket bättre på att ha med mig matlådor istället för att gå ut och äta i tid och otid. Nu kanske det händer max en gång i veckan och det är en stor förbättring mot tidigare i våras när det var mer regel än undantag. Jag saknar dock förra jobbets förmån: rikskuponger.

På mitt jobb finns dessa typer av lunchmänniskor:

Grupp 1: Äter alltid matlåda med varierat och nyttigt innehåll. Avslutar alltid lunchrasten med att säga: "Jaha, det var det roliga det."

Grupp 2: Äter alltid matlåda. Med samma innehåll: spaghetti och någonslags tomatsås.

Grupp 3: Äter matlåda oftast. Annars kolgrillen.

Grupp 4: Hämtar alltid sallad från ett café.

Grupp 5: Äter Snickers och skumtomtar på rummet.

Hur länge kan man dela säng med någon utan att ha bestämda sidor? Vi är inne på vår nionde månad och kan fortfarande inte bestämma oss. Jag lutar lite åt isbjörnssidan (lite otydlig bild, men det är isbjörnar till vänster och elefanter till höger), men det är mest för att då slipper man släcka lampan. Heh.

Sedan igår är jag alltså gräsänka för första gången. Typ. Jag har varit bortrest ett par dagar tidigare när jag varit på kurs med jobbet, men detta är första gången som jag är ensam hemma en hel helg. Det är helt klart jobbigare att vara kvar hemma än att vara den som åker bort. Känns det som iallafall.

Egentligen trivs jag väldigt bra i mitt egna sällskap. Kan till och med hända att jag pratar för mig själv. Eller för den delen med krukväxterna, kylskåpet eller tvättmaskinen…

Passande nog har jag ägnat kvällen åt att se Flickan (2009). Filmen handlar om en tioårig flicka som blir lämnad kvar hemma tillsammans med sin faster medan resten av familjen åker till Afrika under en sommar. Fastern åker också hon iväg och flickan blir helt ensam. Väldigt vacker film!

Annars hade ju denna kunnat vara ett alternativ:

Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sen vi sågs.

Well.

Eftersom år 2009 var det år då jag bytte jobb (Halleluja!), bytte lägenhet, blev tillsammans med L och bytte församling, så kanske det hade varit lämpligt att ha ett lite lugnare 2010. Men istället så passade luringen L på att fria till mig och vips så var bröllopskarusellen i full gång.

Så här glad är man efteråt. Det är verkligen en skum känsla att komma ut ur kyrkan och plötsligt, efter evigheter av planering, ångest och lyckorus om vartannat, vara gift. (Well, evigheter kanske är att ta i. Vi hade ju faktiskt bara varit tillsammans 14 månader när vi gick slog till…) Och inte bara det. Gift med världens finaste L! Det kändes som att vigseln tog fem minuter (och inte 45) och efteråt var vi helt omtumlade och jag kände inte ens att det var isande kallt där vi stod och kramade om alla gäster.

Sedan var det bröllopsresa till underbara Kalifornien. Två veckors bilande längs Highway 1 gick också det i ett nafs. Mysigt, overkligt, spännande, lite konstigt och väldigt väldigt roligt att resa runt och presentera varandra som fru respektive make. På första hotellet vi skulle bo på kommenterade hotellägaren L:s ring. "That’s an awfully shiny ring! Newly weds?"

När vi sedan kom hem till Sverige igen var det november och jobb, byta id-kort, byta bank, göra plats för L i lägenheten, vänja sig vid nya efternamnet, byta skylt på lägenhetsdörren och allt sånt där.

Sedan var det dags för tillökning i familjen. Vi hämtade hem vår lilla älskling dan för julafton.

Under våren 2011 kan man säga att vi jobbade, jobbade och återigen jobbade. Både jag och L har haft fullt upp och oxveckorna sög verkligen musten ur en. Detta varvat med många Smålandsresor, eftersom det verkar som att släkten fått fnatt och vill ses i både tid och otid (barndop, släktträff, 30-årskalas osv.).

I slutet av april tog vi till slut äntligen ledigt ett par dagar och flög till italien, - Milano för att vara exakt och där slappade vi järnet, åt pizza, pasta och lapade både sol och glass.

Och därmed är vi framme i nutid. Ungefär.

Dagens fundering: Är människor som heter Ronny, Sonny, Tony, Johnny, Conny (valfritt namn som slutar på -y) verkligen mer kriminella är genomsnittet?

Fick fippla lite innan jag kunde logga in på bloggen. Lösenordet var liksom helt bortblåst ur skallen.

Men nu är jag inne! Hej hej!

Oxveckorna är över och vi har varit på semester i Milano! Hurra vad mysigt det var!

I dag funderar jag hur man ska hitta rätt balans mellan jobb och fritid egentligen. Ibland tar jobbet all ens ork och energin som man har kvar räcker knappt att ta sig hem på. Styrfart, inte mer. Andra dagar känns det bättre och livet efter jobbet kan till och med berikas av att man varit och jobbat på dagen. Men oftast är i alla fall jag alldeles för trött för att tycka att, på en vardagskväll, ha större planer än att äta middag och sova är att ta sig vatten över huvudet. 

Egentligen stör jag mig nog mest på att det är lite för mycket att göra på jobbet. Det känns som att jag inte ens hinner småprata med mina kollegor. Usch. Det är inte kul.

Jag startar de s k oxveckorna med en hederlig förkylning med fokus på feber och hemsk huvudvärk. Två och en halv dag i sängen och nu en halv dag i något så när vaket tillstånd. 

Hur många är då dessa oxveckor egentligen? Jag kollar upp… 15 veckor!!! Hur är det möjligt? 15 veckor är ju jättelång tid!  

I USA åkte vi förbi den här kyrkan - Vintage Faith Church…

Nästa kyrka jag är med och startar ska helt klart heta Shabby Chic Church.

En av många bröllopspresenter var två biljetter till gårdagens Håkan Hellström-konsert på Hovet. Inte illa! Det var hemskt roligt och publiken öste på. Jag satt bredvid ett riktigt fan (jo, jag gillar också Håkan, men kan även tänka mig att lyssna på annan musik emellanåt), killen kom dit ensam, satt och gnuggade händerna, torkade då och då svett från pannan och tittade till och från på mig med ett fånigt leende. Jag log tillbaka. Första gången.  

Det var ett tag sedan sist… Hoppas ni haft överseende.

Nu kommer jag (nog) hinna blogga igen! Har haft en bröllopscensur på bloggen under ett halvår, därav knapphändiga inlägg.

Idag flyttar vi äntligen de sista grejerna till vår gemensamma lägenhet och en ny hyresgäst flyttar in äkta makens gamla lägenhet.

Någon som behöver en brödrost förresten? Vi har två.

Nu fick jag lite resfeber. Om bara 13 dagar är vi i ett annat land. Ganska långt borta. På vår bröllopsresa. På äventyr.

En handfull utvalda personer vet om vart vi planerar att åka, men de allra flesta vet inte. En kollega sa i dag att hon har på känn att vi ska till Australien. Jag bara log.

Varför vi valde att hålla destinationen hemlig? Jag vet inte riktigt, men så här i slutskedet kan jag säga att det var bra. Vi har inte behövt ta ställning till massa förslag på saker att se och göra. Det har varit vår lilla hemlighet och på ett sätt nästan som en dröm.

Men oroa er inte, ni kommer att få veta…om inte förr så senare. Heh.

Jag har aldrig gillat att jogga. På idrottslektionerna fick jag håll så fort läraren nämnde “slingan”.

Men sedan i somras är jag en joggare. Det hjälper så klart att jag fått till bra rutiner och en toppenbra joggingkompis. Och plötsligt tycker jag att det är roligt!

Okej, se upp för här kommer lite bröllopsbloggande…heh…

Nedräkningen har inte riktigt börjat än. Inte i mitt huvud allafall. Det är låångt kvar, tänker jag. Fast när jag öppnar almanackan och räknar efter så inser jag att det är mindre än sex veckor kvar. Men det är låånga veckor. Andas in, andas ut. Fast det är ju hemskt roligt att det är snart, för jag börjar tröttna lite på att oroa mig för hur vi ska ha råd/hur vi ska hinna med allt/hur det kommer att bli och hela tiden behöva ta massa beslut och svara på samma frågor nästan dagligen (klassikern: Hur går det?).

Enligt prästen så är det egentligen bara ring, präst, godkänd hindersprövning, vigselakt och minst två gäster med fungerande hörsel (man måste faktiskt säga ja så pass högt och tydligt att minst två personer hör) som behövs så jag tror vi kommer klara det.

Om…nu inte en meteorit slår ner med en jättesmäll och Sveriges befolkning söder om Dalälven blir döva. Hmmm, vi kanske borde kvotera in några gäster från lite mer avlägset håll? Eller be de befintliga gästerna sprida ut sig lite så här inför bröllopet så att vi inte lägger alla ägg i samma korg…

Jag kan rapportera att jag lever. Jag spurtade i mål på 73 minuter. Och det är jag stolt över. Nu måste jag skrika lite för min rygg hotar att lämna mig. Den gillade visst inte asfaltsunderlaget.

Det är intressant med människor. Människors vilja att bevara saker som de är. Människors längtan tillbaka till förr. Människors desperata hopp om att få bli lämnade ifred. På mitt jobb har jag i dagarna hamnat i en grupp som ska förändra en specifik sak. Jag vill kalla det kamikaze-gruppen. Gruppen som just nu begår socialt självmord. Vi ska nämligen lägga fram ett förslag på hur vi och andra ska ändra på vårt sätt att arbeta och detta är inte populärt. Jag hatar det. Jag vet att jag för resten av min tid på denna arbetsplats kommer må dåligt av att höra kollegorna sucka om att det var bättre förr. Allt är numera mitt fel. Mitt och kamikaze-gruppens.

Det sjuka är att sakerna som vi ska ändra på är skitgrejer. Kortfattat: Det handlar om var olika papper ska ligga. Jag säger som min kollega som jobbat i mer än 30 år på samma myndighet. "Jag hatar papper!"