Inget bloggande i dag heller. Istället lunch med bästis B. Hurra!

Och när man bloggar om trollen så ringer de! Got to go! Bye!

När jag plöjt igenom den här högen, så är denna helt klart på tur. Jag har väntat på den länge och äntligen finns den på svenska. Ett måste för alla ryssnördar. Jo, jag är fortfarande ryssnörd om än aningen utbränd, recovering ryssnörd kanske jag skulle kunna ha som diagnos.

Imorse kl 06:40 satt jag alltså på träningscykeln och värmde upp inför ett pass på gymmet. Kollega V uttryckte det så bra: - "Om jag skulle berätta för våra gamla arbetskamrater skulle de inte tro mig." Det är sant och jag fattar det knappt själv, hur kan jag - morgontröttast av alla - plötsligt ha blivit en jag-tränar-innan-jobbet-människa?

En förklaring är kanske att jag insåg att jag vill leva länge och vara frisk minst lika länge. Följdaktligen: träning bra. Särskilt sådan som stärker upp rygg och mage. Gyminstruktören: - "För det är där man sitter ihop."

Och om man vill hinna träffa pojkvän, fika med kompisar, bygga kyrka, spela innebandy med tjejkompisarna, gå på bio ibland och hinna blogga (!), så är det sovtid man får dra ner på. (Teve har jag redan rationaliserat bort.)

Efter ett litet desperat rop på hjälp via facebook fick jag till slut lite boktips inför mörka vinterkvällar och är nu stolt ägare till en mer eller mindre oläst hög med blandade böcker.

Så här ser alltså mina närmsta läsveckor ut:

• "Jesus wants to save Christians" av Rob Bell
• "Fotspår i glastrappan" av Magnus Malm
• "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman
• "Arnold" av Emilia Fogelklou
• "Mitt Iran" av Shirin Ebadi
• "I väntan på en ängel" av Helon Habila 

Den första boken har jag redan hunnit läsa ut och jag bjuder här på ett av många tänkvärda citat från den:

"Jesus wants to save the church from the exile irrelevance."

Har ni tänkt på att dyra påslakan aldrig har hål i hörnen, medan billiga påslakan alltid har det?

Jag brukar tänka att det är för att rika människor förr i tiden alltid hade betjänter och annat tjänstefolk som bäddade deras sängar och därför kom man aldrig på att det kunde vara smidigt med hål i påslakanshörnen. Fattiga människor däremot, de bäddade så klart sina egna sängar och tänkte därför mer praktiskt och därför har billiga fattigmanspåslakan smarta hål i hörnen…

Kommer ni ihåg Farbror Bertil som jag presenterade för er för några veckor sedan? Här kan ni läsa om ni vill fräscha upp minnet.

Ikväll städade jag lite i en av mina två klädkammare och där, längst in uppe på en hylla, hittade jag något skumt…

Jag undrar vad Farbror Polis skulle sagt om Farbror Bertil drämde denna i huvudet på en eventuell inbrottstjuv? Självförsvar? Eller noga planerat mord? Jag menar, kolla noga, gubben har tagit ett soffben och nitat fast det med spännband runt en träbit som han täljt till för att ett ergonomiskt handtag och dessutom borrat ett hål och satt fast ett snöre för praktisk upphängning!

Nu är frågan: Ska jag behålla detta vapen i min ägo eller göra mig av med det illa kvickt?

Vad säger ni, tror ni att det planerade shoppingcentrat i Flemingsberg kommer att heta FLMNGSBRG eller kanske FLMBRG? (á la SKHLM?)

Min pappa och jag har inte den mest frekventa kontakten, tyvärr måste jag så klart tillägga. I dag ringde jag honom iallafall och vi pratade en stund om väder, renovering av hus, finanskris, svininfluensa och mina halvbröders senaste äventyr.

Jag: - "Jo, jag vet inte om du kanske redan hört det, men jag har ju träffat en pojkvän…eh…"

Pappa: - "Jasså, nä det visste jag inte. Är det nytt?"

Jag: - "Eh…ja eller vi har varit ihop i två månader nu."

Pappa: - "Jaha, ja då får man väl se hur länge det håller."

Vad är värst, en förälder som inte bryr sig eller en som lägger sig i för mycket?

Förmiddagen ägnades åt lite interaktiv teater å jobbets vägnar. Några jätteduktiga konsulter slash skådespelare skulle hjälpa oss myndighetspersoner att lära oss samarbeta, lösa konflikter och tänka att förändring kan vara lika med något positivt. Jag är inte så förtjust i teater som tvingar folk att medverka, men detta var okej. Vi kunde sitta kvar på våra platser och skådespelarna höll sig (mestadels) på scenen. Några i publiken blev så engagerade (det var inte jag) i de stereotypa rollfigurerna att de kallade en av dem för "skata", hehe. Och en annan fick minsann höra att han var en mes!

Några saker konsulterna pratade om på detta teaterpjäs-seminarium var vad som krävs för att bygga ett högpresterande team. Och här får ni svaret:

1. Tydligt syfte och mål
2. Disciplin
3. Att man litar på varandra
4. Att man är engagerad i varandras personliga utveckling och framgång

Punkt 1-3 behövs för ett fungerande team, men addar man fjärde punkten också så snackar vi dream team!

En annan sak som publiken gemensamt kom fram till vara att det var bäst "att bemöta andra så som du själv vill bli bemött". Hmm…var har jag hört det förut? Var det inte någon ledarskapsexpert som sade det på 30-talet e. Kr?

Kan man heta Admin? Det måste ju vara det ultimata namnet att ge sin son (det känns som ett pojknamn).

Jag sökte på Statistiska centralbyråns hemsida och är svaret. Ja, man kan heta Admin och det finns tre sådana i Sverige.

Kanske är det det populäraste namnet 2020 som jag nu profeterar om? Eh…Admin för pojkar och Logga för flickor? Glöm inte var ni läste det först.

När man jobbar på en domstol till vardags så blir sånger som denna väldigt speciella. Ett visst brott ger ett visst straff. Så är samhället och lagen uppbyggd. Men så lyssnar man på den här sången och allt vänds upp och ned.

My fate is in the Judge’s hands. But then he turns to me and says: "I know you, I love you. I gave my life to save you. Love paid the price for mercy. My verdict: Not guilty."

Jag blev facebook-vän med pojkvännens lillasyster häromdagen. Hennes hundrade (100) facebook-vän.

När deras mamma fick höra detta, utbrast hon: - "Det är ett omen!"

Jag var tvungen att goggla på "omen" och se vad det egentligen betyder…och jag väljer nog att se det som något positivt…hehe…

I tisdags skulle jag agera moraliskt stöd åt flanellskjorte-pojkvännen som behövde köpa en finkostym till ett bröllop (som han är på just nu as we speak).

Jag stod bredvid, log och försökte säga uppmuntrande ord om olika gråa nyanser. Själv var jag lika bortkommen som han i den fina herrekiperingsaffären. Men det låtsades jag inte om inför expediterna. Så klart.

När sedan pojkvännen fick skäll av en av expediterna för att ha vikit de pressveckade kostymbyxorna som om de hade varit ett par jeans, skakade jag på huvudet och suckade en "att han aldrig lär sig"-suck. Det är intressant hur viktigt det kan kännas att upprätthålla en slags fin fasad inför främlingar. Hehe…

Men pojkvännen blev iallafall nöjd med sitt inköp. Han: - "Jag kände mig som James Bond!"

Inte för att jag förespråkar polygami eller Joseph Smith & Co på något sätt what so ever, men den här teveserien rekommenderar jag verkligen!

Ikväll var det dags för Tjugofyrakyrkans smågrupper. Hmm, smågrupper? Ja, kom på ett bättre namn själv då! (Och om du gör det, meddela mig snarast!)

Smågrupp, cellgrupp, närgrupp, hemgrupp, soffgrupp, vänskaps-grupp, bönegrupp, alphagrupp, life group…kärt barn har många namn. Varför inte bönering till exempel? Well, ni förstår vårt problem. Det går inte att hitta på något vettigt namn på detta fenomen. Grejen är att man ses några stycken en gång i veckan eller som vi - var fjortonde dag, för att "dela livet med varandra" som det heter på flummig frikyrkiska. Jag skulle nog hellre vilja kalla det att "man är kyrka" i ett lite mindre format. Man läser Bibeln, ber till Gud, pratar, äter och umgås. Och skrattar mycket. Iallafall i våra smågrupper.

I dag lagade vi tacos som vi sedan åt tillsammans medan vi pratade om allt mellan himmel och jord. Och sedan blev det en spontan turnering i Wii pingis. Och därefter lite kladdkaka.

Förra gången vi sågs så införde vi en vana att alla i gruppen skulle få berätta veckans/veckornas high and low. Det vill säga det bästa som hänt sedan sist vi sågs och det sämsta. Ganska klassiskt, men väldigt bra! Det är så oerhört spännande att höra hur andras vardag ser ut. Misslyckanden och framgångar. Små saker och stora saker.

För livet är verkligen en tuff utmaning. Och att ha vänner att dela livet med gör verkligen hela skillnaden.

Ensam är inte stark.

På stapplande ben, med värkande muskler gör jag en sista kraftansträngning för i dag. Nämligen denna, - jag bloggar om att jag faktiskt var och tränade på gymmet kl 07:00 i morse. Det ni! (Alltså gymgrejen inte bloggandet…eh…).

I helgen var det dags: Pojkvännen skulle träffa mina föräldrar, syskon plus ett tjog släktingar och sedan skulle jag träffa pojkvännens föräldrar och syskon. Det var väl mest synd om pojkvännen, tänkte jag. Jag menar han hamnade ju mitt i stora feta släktkalaset… Men sedan var det min tur att sättas på prov…jag hade nämligen förträngt att pojkvännens pappa är dansk!

Jag nickade och log mitt sötast leende: Eh..vad sade du? Ursäkta? Nu hörde jag inte? Eh…kan du ta det en gång till? Eh…? Jo…eh…(*teaterviskande till pojkvännen*: vad säger han?)

Puh.

Och inte kunde man be honom skriva ned det han ville ha sagt på en lapp, för han är nämligen läkare och det är ju allmänt känt att sådana inte skriva annat än kråkfötter.

På Ica Maxi kan man bara vara genusneutral* om man är 10 år eller äldre. Tur att jag är äldre.

*Underförstått att blått är för killar och rosa för tjejer. Vilket jag antar att det är, eftersom de inte säljer sifferljus i några andra färger överhuvudtaget.

När jag för ett par veckor sedan skulle förklara för pojkvännen vem vännen A är, sade han: "Jo, men honom har jag nog träffat på en fest ni hade. Var inte han dykare?"

Jag kan för min värld inte komma på vem det kan vara som pojkvännen menar, för A dyker inte. Detta har jag dubbelkollat med hans fru E.

Spänningen stiger. För nu har A sagt till E att han också träffat den där killen som dyker. Dykaren var med på en inflyttningsfest vi hade för ett par år sedan och han berättade då för A att han hade specialtillstånd att "dyka i Bornsjön som ju är en vattentäkt". Se E´s kommentar här.

Tips mottages tacksamt. Innan både jag, pojkvännen, vännen E och vännen A börjar tro på dykande spökvänner eller alternativt spökande dykvänner.

38,5 graders feber. Visst känns det lite omoget? Börja mitt trettionde år med feber? Känns det inte lite mer som 3 år och inte 30 år?

Uppdatering: 37,9 grader. Jej!

Uppdatering: 37,5 grader. Yeah!

Det känns som att det var länge sedan jag bloggade sist. Och på ett sätt stämmer det ju. Jag menar det var ju iallafall förra decenniet (i min egna tideräkning alltså). Sist jag bloggade var jag 29. Nu är jag 30. År alltså.

Förra året mådde jag så här på min födelsedag. Och skillnaden på denna födelsedag och förra årets hade inte kunnat vara större. Jag är så otroligt glad att mitt liv ser annorlunda ut nu, till skillnad mot hur det var för ett år sedan. Vissa förändringar är så jobbiga att göra att de är oundvikliga. (Obs: Nu har inte alla förändringar som jag upplevt under det är året varit sådana som grundat sig i ett missnöje, men jobbförändringen har helt klart en sådan grund. No doubt about it. Detta inlägg är till exempel inte ironiskt…)

Conclusion: Under det senaste halvåret har jag: bytt jobb, bytt lägenhet, bytt församling och sist men inte minst: bytt singellivet mot finaste pojkvännen. Snacka om omvälvande saker. Och allt på mindre än ett halvår… Well done. If I may say.

* Förtydligande: Läs skylten i högra hörnet.

När man vet att pojkvännen lagt in den här låten som ringsignal när det är jag som ringer upp, så måste man ju bara ringa upp honom lite då och då.

Bara för att liksom. Hehe.