Visst kan jag berätta 7 oväntade och/eller alldagliga saker om mig själv, som utmaningen lyder från Lydia.

Kärleken. Under hela min låg- och mellanstadietid var jag förälskad i min klasskompis Jonas. Vi var tillsammans till och från och från och till under dessa sex år. Det var till och med så serious att våra lärare alltid lät oss vara i samma brännbollslag, annars skulle det bli fel liksom.

Döden. Min pappa sköt min katt när jag var 10 år. Hon hette Busan och jag fick henne när jag fyllde ett år, så vi hade hängt ihop rätt länge. Men så fick hon cancer till slut och pappa valde av någon bisarr anledning att göra lidandet kort för henne genom att…just det, skjuta henne. Jag låg i sängen och höll för öronen (han åkte iväg med henne till något avlägset ställe i skogen) och tittade på klockradion och undrade om hon dog nu eller nu eller nu… (Kanske kan nästa punkt i denna lista tolkas som en reaktion på detta trauma…eller nja, jag var nog bara svag för grupptrycket…)

Brott och straff. Jag var med i ett kriminellt gäng som elvaåring. Vi snattade godis och blev till sist påkomna. Jag satt på söndagskolelektionen och bad brinnande böner till Gud att jag skulle komma undan på något sätt. Gud lyssnade inte på det örat, utan jag fick minsann gå till affärsinnehavaren och be om förlåtelse och betala tillbaka pengar för det jag tagit.

Ovanor. Jag har varit….20 gånger i vårt grannland Ryssland. Första gången var 1996 i ett kallt blåsigt novembergrått S:t Petersburg. Jag och min gymnasieklass fick träffa en klass med universitetstuderande tjejer som valt svenska spåket som sitt huvudämne. Deras längtan att komma ut ur Ryssland, till Sverige och sedan till….Amerika, fick mig att vilja göra helt tvärtom.

Bön. Jag ber till Gud varje dag. Jag ser det mer som ett teamarbete, än att jag lassar över mina problem på Honom. Oftast är det en het diskussion om vad jag ska göra och vad Han ska göra. Ibland tycker jag att Han lägger sig i för mycket och jag säger att jag vill göra allt själv. Ibland tycker jag tvärtom.

Författardrömmen. När jag var 16 år åkte jag iväg på ett kulturläger med förvissningen om att jag skulle blir författare. Efter en sommarvecka med likasinnade var jag så trött på dem att jag längtade hem. Jag minns att jag satt snorigt gräsallergisk i Kalmar Slottspark och hade som uppgift att skriva en miljöskildring med hjälp av alla mina sinnen. Efter ett tag drog jag och badade istället och tänkte att skrivandet nog inte var något för mig.

Varannan dag. Jag skulle gärna leva ett liv där jag bara behövde jobba eller göra något socialt varannan dag.

Okej, jag utmanar: Jenny, Sofie, Mia, Susanne, Ivanka, Rana och Bo. Eh, det vill säga alla mina läsare som har en blogg…