Jag har ett problem. Det som sades på konferensen "Med gåvan att leda" igår var faktiskt ganska bra eller ialla fall inte dåligt. Men det paketerades fel.

Vissa saker som sades var kanske irrelevanta för ett svensk sammanhang. Om vi jämför med USA (talaren kom därifrån) så har vi kommit en bra bit på väg vad gäller jämställdhet i församlingar. Och visst, det kan vi vara glada för, men nöjda? Nej. För även om det formellt är jämställt i många samfund och inte finns några teoretiska hinder för kvinnor att vara i ledarposition, så finns ju hinder där ändå. I praktiken. I styrelserummen. I samtalen. I mått av inflytande. I osäkerheten, är jag invald för min kompetens? Eller bara på grund av något jag är? Tas jag på allvar? Får jag misslyckas eller raseras allt då? Påverkar mina framgångar/misslyckanden synen på nästkommande generation kvinnor? Nancy Beach talade om detta, om hinder som försvårar för kvinnor i ledarpositioner.

Hon poängterade också att Gud inte gjorde något misstag när han gav dig (som är kvinna) gåvan att vara ledare. Enligt Bibeln är faktiskt ledarskapsförmåga en gåva från Gud, bland många andra gåvor. Och dessa gåvor är inte förbehållna männen. En kvinna i en församling i USA (en församling där kvinnliga ledare inte accepteras), sade: "I am a leader, trapped in a women´s body". Sådant gör ju ont att höra och jag tror att många av de äldre kvinnorna som var med på konferensen igår bar på mycket bagage från hur det var i kyrkorna när de var unga. Det märktes på deras igenkännande suckar i bänkarna när Nancy talade. Sådant får mitt hjärta att blöda. Jag har varit i många kyrkor och sammanhang i Ryssland där samma sak gäller. Är du kvinna och har ledartalang, då kan du få du bli söndagsskolfröken, det är allt. Det finns otroligt många kvinnor där som inte tillåts blomma ut, istället får de sitta i kyrkbänken med huvudet böjt och söndag efter söndag be till Gud att fler bröder ska komma med i församlingen. Jag har själv varit med om det (i Ryssland), att efter att utfört ett ansvarsfullt arbete som ledare, få höra att i brist på män får kvinnor rycka in, men "det är ju inte så det var tänkt".

Nancy Beach sade vidare: "Vi kommer alla att få stå till svars inför Gud för vad vi gjort med det som anförtrott oss, för de gåvor och talanger vi fått. Har vi använt dem till att tjäna Honom, till att tjäna andra människor?" Ansvaret bollas alltså tillbaka på människan. På ett sätt gillar jag det, att vi ser oss som Gud ser oss, som vuxna människor med ansvar för våra handlingar och liv. Inga offer. Inga undanflykter. Men det är ju inte så att Gud lämnar oss där. Han har skapat oss och han vet vad vi kan. Just därför tror jag Gud hatar de gränser som vi sätter runt oss själva och runt varandra.

Kanske gäller Nancys fråga främst de kvinnor som faktiskt tror att mannen är Guds förstahandsval när det gäller vem som ska bestämma. Då kan man behöva en sådan påminnelse. Men återigen känns det irrelevant för Sverige i dag. Eller? Sätter jag gränser för mig själv? Jag funderar också på om män någonsin skulle få höra ett sådant här budskap? Jo, kanske unga män, jag tänker på 1 Tim. 4:12, "Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör…"

När Nancy sedan kom in på mer tal om praktiskt ledarskap blev det bättre. Det hon sade om hur man till exempel leder genom att lyssna, genom att ställa frågor, genom att skapa gruppidentitet och genom att inte låta behovet av att vara omtyckt av alla gå före att stå för sin åsikt med mera. Hon pratade om hur viktigt det var att man hittar "sin röst" som ledare. De flesta exempel hon tog var sådana där hon var ensam kvinna i en grupp av män, till exempel i en styrelse. Att inte paketerera in sina idéer i lull-lull, utan vara tydlig och ta ägandeskap över sina idéer, - inte ge bort dem hej vilt. Inte enbart säga saker som är lätta att lyssna på, i rädsla för att inte bli uppskattad. "Trust that God has given you voice worth listening to". Ta dig själv på allvar. Minska inte din egen betydelse.

Sista seminariet var lite malplacerat. Det handlade om att ta ansvar över sin tid. Kanske var det mer relevant för de deltagarna som hade barn och familj och ansvarsfullt jobb och behövde pussla för att få ihop vardagen. Det är viktigt så klart, men ett sådant seminarium tror jag de aldrig ha tagits med på en "vanlig" ledarskapskonferens.

Men, som sagt, ingen hade varit gladare än jag om jag hade sluppit den rosaskimrande touchen på det hela.

Oj, detta är nog mitt längsta blogginlägg nånsin!