I tisdags skulle jag agera moraliskt stöd åt flanellskjorte-pojkvännen som behövde köpa en finkostym till ett bröllop (som han är på just nu as we speak).

Jag stod bredvid, log och försökte säga uppmuntrande ord om olika gråa nyanser. Själv var jag lika bortkommen som han i den fina herrekiperingsaffären. Men det låtsades jag inte om inför expediterna. Så klart.

När sedan pojkvännen fick skäll av en av expediterna för att ha vikit de pressveckade kostymbyxorna som om de hade varit ett par jeans, skakade jag på huvudet och suckade en "att han aldrig lär sig"-suck. Det är intressant hur viktigt det kan kännas att upprätthålla en slags fin fasad inför främlingar. Hehe…

Men pojkvännen blev iallafall nöjd med sitt inköp. Han: - "Jag kände mig som James Bond!"